Kaffe och en bit mörk choklad

Ibland går allt så snabbt och man behöver stanna upp. Så kände jag nu. Jag har gått från möte till möte till möte och har ett nytt möte om 10 minuter. Jag har stängt telefonen, hällt upp en kaffe och plockat fram en liten bit mörk choklad. Nu tänker jag andas….

Frisörbesök = avkoppling

Sitter hos frisören och blir omhändertagen. Klippning och toning. Ska bli skönt att få lite färg i håret när det är mörkt och tråkigt ute. Har äntligen börjar bli lite sugen på att börja ta upp promenader igen. Igår hade jag stegräknaren på mig och jag hamnade på över 5000 steg i alla fall. Utan vidare ansträngning. Har släppt lite efter på kolhydraterna och genast kommer suget tillbaks. Småhungrig hela tiden. Efter jul ska jag gå tillbaks till lågkolhydratskost men till dess få det bli lite slappare. Tror jag ska bestämma ett datum också. Den 27 december ska jag göra en omstart – fram till dess inget dåligt samvete!

När någon som står en nära mår dåligt…

….så känner man sig ganska utsatt, ensam och hjälplös. Min sambo går igenom en mycket jobbig tid och i går kväll fick jag hjälpa honom att få kontakt med sjukvården. Efter en mycket jobbig kväll igår så kände jag att det var dags för en paus och återhämtning så det blev en semesterdag för mig idag. Barnen fick också vara hemma och vila lite.

Efter att skjutas sambon till sjukhuset i går kväll var jag och barnen så hungriga så vi åkte till MAX och åt hamburgare och jag struntade i allt som har med vikt att göra. Jag åt hamburgare, pommes frites och dipp. Det var gott!!! Men jag kände också att jag mycket lätt skulle kunna glida tillbaks till gamla vanor. Jag var så jättesugen på att köpa ostbågar, chips, godis etc och trösta mig med det. Det var ju så jag brukade göra när jag kände behov av att ta hand om mig själv lite mer. Idag valde jag annorlunda. Det blev mörk choklad istället och en ny tidning. Ni anar inte vad nöjd jag är med mig själv just nu. Lite mer har jag ätit än vanligt men det blev i alla fall mer utav nyttiga och bra saker. Det är jag glad för.

Är rejält trött just nu och ska krypa ner i sängen och sova. Ska försöka skriva mer i morgon. Kanske berätta om vårt hälsoprojekt på jobbet. 🙂 Det är roligt!

 

Dieter hit och dieter dit

Tycker det är lite tråkigt att läsa om alla dessa olika dieter och deras olika löften om viktnedgång och hälsa. LCHF, Gi-metoden, Viktväktarna, Paleo-dieten är bara några exempel som jag har stött på idag när jag har surfat runt lite på olika ställen. Senast nu i kväll när jag öppnade Aftonbladet så stod det om Paulun-metoden; ”Så går du ner 1 kg i veckan”. Jag vet att det funkar för många men jag blir lite trött på det. Det känns så krångligt på något sätt. Jag måste välja sida och ibland till och med bli ifrågasatt när jag inte följer just ”den” dieten. När jag försöker förklara att jag försöker hitta ett sätt att förhålla mig till mat och motion som jag kan följa under mycket lång tid framåt så möts jag av höjda ögonbryn. Precis som om det skulle vara ett konstigt sätt att närma sig en överviktsproblematik på. Och tydligen måste jag också gå ner i vikt snabbt. Annars gör jag fel. Att jag försöker hitta ett långsiktigt sätt som jag kan fortsätta hålla mig till är tydligen konstigt för vissa.

Vad gör jag då? Jo, jag tar ideéer från olika håll, funderar, testar och känner av vad min kropp tycker om. Det jag har kommit fram till hittills är att jag mår bäst när jag håller mig borta så mycket som möjligt från vetemjöl och vitt socker och försöker hålla mig till långsamma kolhydrater. Det sättet att tänka har gjort att jag har gått ner fem kilo.Det är ju inte så illa. Sen vill jag gå ner mer och jag inser att jag måste kämpa mer och finjustera kosten lite men jag är ganska nöjd så här långt.

Jag tror också att för många som har problem med övervikt handlar det om mer än mat och kost. Det handlar om en psykologisk del också och det tror jag man måste tackla på något sätt för att få ett hållbart resultat. Jag vet att jag äter för mycket och har svårt att sätta stopp. Varför? Det känns ganska angeläget för mig att fundera på det. Varför måste jag fira eller trösta med mat? Finns det kanske andra sätt att ge mig själv en klapp på axeln när jag behöver det? En stor godispåsse från Konsum är kanske inte den tröst jag mår bäst av egentligen. Det tror jag är viktigt att reflektera över.

Och sist men inte minst, att kunna älska sig själv oavsett vad man väger och vara nöjd med den man är. Det tror jag är en grundsten för mig för att lyckas långsiktigt.

Trasmattan…eller att hitta lugn och ro i vardagen.

Hösten 2008 fick jag möjlighet att gå en kurs som hette Vardagsrevidering. Det var en del av min rehabilitering tillbaks efter min utmattningsdepression. Det var ett projekt som startades av universitet i Lund. Det var jag och två andra kvinnor som varje vecka träffades tillsammans med två ledare för att arbeta med oss själva och få en ökad förståelse för hur vi fungerade. Vi hade alla tre stressrelaterade diagnoser och syftet var att återta en balans i vardagen och kunna komma tillbaks i arbetslivet. Det var en mycket intressant höst och jag uppskattade mycket att få den möjligheten att delta i det projektet.

Vi jobbade med mål, målbilder, försöka hitta mönster, se och förstå varför vi reagerar som vi gör i stressituationer. Framförallt en övning stannade kvar i mitt sinne och det var ”trasmattan”. Vi skulle under en dag skriva dagbok över precis allt vi gjorde. Precis allt. Det var svårare än vi trodde.

Ta tex momentet att laga mat. Säg att jag ska steka köttbullar och koka makaroner. Jag börjar med att plocka fram det jag behöver. Sätter på plattorna. Då ropar min son ”mamma, jag hittar inte laddsladden till Nintendon”. Då får jag avbryta matlagningen och gå och hjälpa honom leta. Sen häller jag i smör i stekpannan och lägger i köttbullar, då kommer en snorig dotter och behöver hjälp med att torka näsan. Pastavattnet kokar, då brakar något till i dotterns rum, måste springa och kolla så att hon lever. Ner med pastan, rör runt i köttbullarna. Telefonen ringer. Ber att få återkomma. Börjar duka. Sonen kommer, vill hjälpa till. Självklart får han det. Timern  till makaronerna ringer och samtidigt som jag ska hälla av vattnet får hjälpa sonen att komma ihåg knivar och gafflar. Dottern kommer, arg över att hon inte får hjälpa till. Köttbullarna börjar lukta bränt. Sonen retas med lillasyster, jag ropar att han ska sluta samtidigt som jag räddar köttbullarna och håller andan när dottern balanserar fram mjölkpaketet till bordet.

Det var bara ett exempel utav hundra på saker som vi gör varje dag och övningen gick ut på att kortfattad skriva ner vad vi gjorde och hur lång tid vi ägnade varje sak. Vi skulle skriva ner varje störning, hur lite den än var och sen sammanfattade vi det i en bild med hjälp av olika färger. Den bilden liknade en trasmatta där huvudfärgen som symboliserade huvudaktiviteten hela tiden blev avbryten av andra färger; störningarna. Det var en mycket nyttig övning för oss för det visade att vi nästan aldrig gjorde en sak helt och hållet utan att störas av något. Är man då stresskänslig, som vi tre var,  går vi igenom dagen hela tiden i ett ”gå”-läge. Alltid redo, alltid beredd. Som nu när jag försöker skriva detta inlägg. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag blir avbruten och får börja om igen.

Detta är något jag hela tiden kämpar med. Att få de här stunderna under dagen då jag får ägna mig åt bara en sak helt och hållet. På jobbet kan det ju hända men här hemma är det sååååååå svårt. Problemet för mig är att blir det för mycket störningar och för lite tid till nedvarvning och lugn så känns det som om jag lever med ett ständigt stresspåslag och det är inte bra för mig. Inte med min historia. Så samtidigt som motion och viktnedgång är mycket viktigt för mig så är det också otroligt prioriterat att jobba med min psykiska hälsa och stresshantering. För jag missar där så blir det inte bra alls.

Nu ska jag gå ut och gå en runda i regnet och skapa mig en stund då min ”trasmatta” får ha en och samma färg.

 

 

 

 

 

 

Som en eld på andra sidan

Från mitt kontorsfönster ser jag mest hustak. Men ett träd bländande vackert i höstens färger syns på andra sidan. Höstens eldröda färger lyser upp mörkret.

Andas

Tar mig några minuter innan jag börjar jobba och bara andas……

Jag inbillar mig ofta att andra småbarnsfamiljer har det lugnt och skönt. De har det städat, ordnat, hittar allting. De letar aldrig efter strumpor på morgonen. De glömmer aldrig barnens frukt till skolan. Andra har koll på när soptunnan ska tömmas och när det är utedagar, gympadagar, ta med nalle dagar och allt annat. Jag inbillar mig att alla andra har koll på tillvaron. Men så kommer jag till jobbet och träffa kollegor och upptäcker att de flesta är som jag. Noll koll men glad ändå!
Godmorgon.

Skämmer bort mig hos frisören

Efter en mycket stressig dag skämmer jag bort mig hos frisören. Klippning och toning. Det är såååå skönt att bli ompysslad. Sen satte hon fram detta:

Och vet ni vad, jag äter kakorna . Kan inte bestämma mig för om jag ska ha dåligt samvete eller njuta?

Kaos!

Så upplever jag och sambon tillvaron här hemma just nu. Sonen börjar förskoleklassen, inskolningssamtal i morgon. Dottern håller på att skolas in på en ny förskoleavdelning för större barn. Det är nya regler, nya rutiner, nya tider. Sonen ska ha med sig frukt varje dag som vi ska komma ihåg att lägga ner i väskan. Dottern ska ha matsäck med sig en gång i veckan. Det ska vara gympa för bägge varje vecka. Det ska köpas inneskor, ryggsäckar, nya träningskläder, regnkläder, bra uteskor och gud vet allt! Sambon och jag konstaterar att vi inte har koll på tillvaron just nu utan bara försöker hålla huvudena över vattenytan.

På jobbet har jag ordning och reda just nu. Men hemma…absolut inte 😀 Men det är väl så livet ska vara som småbarnsförälder antar jag. Ikväll ska jag lägga barnen tidigt och ägna mig åt att vika tvätt, plocka undan, fylla i papper om floursköljning och kontaktuppgifter m.m innan jag däckar i sängen. Till råga på allt har jag stökat till dagen i morgon ordentligt med jobbmöten, samtal på skolan och frissan. På fredag sticker jag till föräldrarna för att vila upp mig. Kan behövas.

Popcorn, cola zero och tända ljus

Det har varit en sån där dag. Jag har jobbat men det känns som om jag inte har fått mycket gjort. Jag har sovit bra i natt men är ändå trött. Skulle ha gjort saker här hemma men struntade idet och gick och plockade hallon med barnen. Vilket i och för sig var roligt och bra men det jag skulle göra är fortfarande ogjort. Efter att barnen somnade så var jag sååååå trött så jag orkade ingenting och hamnade här…framför datorn…med popcorn, cola Zero och tända ljus.

Förutom popcornen har jag skött mig rättså bra idag. Har varit grymt godissugen hela dagen men hållt mig i skinnet. Är rätt så skön känsla att jag lyckas stå emot. Känner mig stark. Sen har jag ringt och bokat mig till nästa Latinodans. Måste skaka loss kroppen igen. Det var så kul! I morgon är det dags att väga mig men jag vill inte.  Jag har mens och känner mig uppblåst och tjock. Blä. Nu ska jag dricka upp sista colan (måste sluta med dietcolan, vet att det inte är bra för mig) och gå och lägga mig. Godnatt.