Att leva här och nu

Att leva i nuet, mindfulness, är något som jag kämpar med och övar på. Jag har mycket lätt för att grubbla och tänka och fundera. Både på det som har varit och det som eventuellt, kanske kommer att hända i framtiden. Jag har några böcker hemma som handlar om mindfulness och jag plockar fram dom när jag känner behov av att påminna mig själv om hur viktigt det är att leva i nuet. Min stressnivå kan öka rejält bara genom att jag snurrar igång på alla möjliga och omöjliga scenarier som kan inträffa pga något i framtiden.

Tex nu när jag är hemma och vabbar (ja, jag är hemma idag också). Istället för att njuta av dagen, passa på och gosa med barnen, vara lugn och vila så tänker jag på allt jag missar på jobbet. Att jag inte har kontroll på vad som händer. Missar jag kanske något viktigt som jag borde ha gjort idag? Tänk om någon blir arg för att jag är hemma ( varför nu någon skulle bli det?!).  Tänk om jag inte hinner med det eller det eller det? Tänk om någon söker mig och jag inte svarar (ja, jösses, jorden går under). Det här sättet att tänka är helt enkelt skadligt och leder inte till något gott annat än att jag stressar upp mig något  fruktansvärt och gå till jobbet i morgon med ont i magen och det kommer att ta en bra stund innan jag har lugnat ner mig. Sunt? Nej, inte ett smul. Skillnaden idag mot innan jag var sjukskriven är att idag är jag medveten om detta beteendet och kan sätta in lite motattacker mot mina snurriga tankar 😉 En mycket enkel sak som jag har upptäckt är att stanna upp, sätta fötterna stadigt i golvet och bara andas. Låta andetagen fylla mig och känna hur luften glider in och ut. Sitta eller stå spelar ingen roll bara jag förankrar mig i jorden genom mina fötter och sen andas.

Så nu tänker jag sluta skriva….sätta fötterna i golvet och andas….och sen njuta av en hemmadag med mina barn. Vad morgondagen för med sig har jag ingen aning om och varför ska jag grunna över det nu?

Att vara duktig, det är dumt det

Vissa av oss har mycket svårt att säga nej och sätta gränser. Blir vi tillfrågade om vi vill ta ansvar för något, ställa upp i ett projekt, planera för enhetens aktivitet av något slag, bli klassförälder, ställa upp i barnens hockeyklubb etc etc så har vi mycket svårt att säga nej. Vi känner oss hedrade, viktiga. Tänk att dom tänkte på lilla mig. Samma personer brukar ha mycket svårt att acceptera att dom är sjuka och måste stanna hemma. Ge upp några dagar och låta världen fortgå utan en.

Jag vet detta för jag har varit en sån person. Och jag blev sjukskriven ett år för en utmattningsdepression. Nu förenklar jag det lite för det var många olika faktorer som ledde fram till min sjukskrivning. Men i grunden var det en mycket stark drivkraft att vara duktig och ett mycket stort behov av att vara behövd. ”Jag kan inte stanna hemma från jobbet för dom behöver mig där”. Jag kan säga att det var ett grymt uppvaknande när jag insåg att nej, dom behövde mig inte. Jag blev sjukskriven och försvann från verksamheten över en natt och allt fortsatte fungera utan mig.

Jag började tänka på detta idag när jag fick reda på att en person jag känner har blivit sjukskriven. Denna personen är mycket duktig, pliktrogen, ställer alltid upp, vill göra sitt bästa och går till jobbet sjuk för ”hur ska det fungera om inte jag kommer”. Nu är personen hemma efter att ha varit på jobbet med olika krämpor i flera veckor. Jag hoppas innerligt att det räcker med en kortare sjukskrivning och hen klarar att komma tillbaks sen med lite mer insikt om sina begränsningar. Jag hoppas….men jag tvivlar lite.

Det året jag var hemma blev en vändpunkt för mig. Jag bytte jobb och fick andra perspektiv på vad som är viktigt i livet. Synd att det ska behövas en rejäl krasch för att vissa av oss ska vakna upp.

 

Andas…

Decemer 2007 kommer jag alltid att minnas. Efter en längre period då jag mådde sämre och sämre så bröt jag ihop totalt på väg in till jobbet en morgon. Den känslan vill jag aldrig uppleva igen. Det sammanbrottet ledde till en ett år lång sjukskrivning för en utmattningsdepression. Då i december upplevde jag att jag hade nått botten och att det aldrig skulle komma att bli bra igen. Det var ju fel, givetvis. Det finns alltid en väg vidare men när man är fast i depressionens mörker så kan den vägen vara mycket svår att se.

Idag mår jag bättre men något har ändrats. Jag är känsligare för stress och påfrestningar. Jag reagerar på en negativ omgivning och känner mig både starkare och skörare på samma gång. Konstig känsla. På jobbet märks det ibland. Som idag. Flera kollegor har fortfarande semester, mycket att göra, telefonen ringer, tvära kast mellan olika saker och jag som förr kunde tycka att det var roligt med fart och fläkt känner idag istället för att skrika rakt ut. ”Nämen lugna ner er allihopa!” Det gör jag ju inte fastän jag är frestad 😉 . Men jag blir frustrerad och känner mig otillräcklig. Det gjorde jag kanske förr också men då tryckte jag undan känslorna och log och visade en samlad fasad utåt.

Idag lyssnar jag mer på mig själv. Jag andas. När jag känner att hjärnan går på högvarv och jag inte hänger med så försöker jag stanna upp och andas. Det är fantastiskt hur det kan hjälpa. Bara stanna upp…dra ett andetag och känn luften glida ner i lungorna och sen sakta ut igen. För mig kan det göra underverk. Som idag på jobbet, telefonen ringer, skrivbordet fullt med saker att ta itu med, människor knackar på dörren. Då stannar jag upp…och andas. Sluter ögonen och andas. Ganska snart lugnar allt ner sig och jag vet vad jag ska prioritera och ta tag i. Att andas är underskattat.

Tacksamhet

2008 var ett tufft år för mig. Jag var sjukskriven hela det året för en utmattningsdepression. Det var en resa som för alltid förändrade mig och som, fastän det var svårt ibland, lärde mig en hel del. En viktig sak jag lärde mig är att man kan få mycket kraft genom att ta en kort stund i ens stressade liv och stanna upp och reflektera över saker, personer, händelser som man är tacksam över. Det kan vara allt från stort och smått. 2008 försökte jag avsluta varje dag med att skriva ner tre saker från dagen som jag var tacksam över. Det är nyttigt, tror jag, att ge sig själv en stund för eftertanke på kvällen (eller när det nu passar på dagen). Eftersom jag nu har en egen blogg tänkte jag göra det här.

Tre saker jag är tacksam för idag:

Jag är tacksam över mina barn som är ljuset i mitt liv.

Jag är tacksam över att ha en egen trädgård att kunna gå barfota i.

Jag är tacksam över att jag äntligen tar mina viktproblem på allvar.

Min jobbmobil ligger i en låda under semestern

För ett år sen fick jag en Iphone på jobbet. Jag var jätteglad. Hemma hade jag bara en gammal ”vanlig” mobil och nu fick jag senaste Iphone-modellen. Häftigt, tyckte jag. Men efter ett tag började jag upptäcka nackdelarna. Så fort jag tog upp mobilen så såg jag att någon hade sökt mig, lämnat ett meddelande eller mejlat mig. Det funkade inte för mig.

December 2007 gick jag in i väggen med ett års sjukskrivning som följd. Jag har lovat mig själv att aldrig hamna där igen. Jag valde att inte gå tillbaks till mitt chefsjobb utan fick möjlighet att börja på ett annat jobb i stället. Det är jag väldigt tacksam för. En del av det som var jobbigt att arbeta som chef var att jag kände att jag alltid jobbade. Jag hade hand om verksamheter som var igång årets alla dagar, året runt och när jag var hemma på helger och kvällar så hade jag väldigt svårt att koppla bort jobbet. ” Hur går det får dom? Blev hon sjuk? Får dom tag på en vikarie i så falll? Tänk om det eller det händer? Har jag gjort det jag skulle?” Det var mycket skönt att slippa det när jag bytte jobb men min roliga Iphone gjorde att jag lite fick tillbaks den känslan. Jag kunde inte låta bli att kolla mejlen och svara även om jag var ledig, vabbade eller var sjuk.

Nu har jag satt upp lite regler för mig själv. När jag vabbar eller sjuk så kollar jag mobilen om jag kan och orkar för ärligt talat, som småbarnsförälder så är jag sjuk och vabbar ganska ofta. Men när jag har semester så stängs den av. Så under min sommarsemester så ligger mobilen i en låda och jag får hålla tillgodo med min gamla, slitna, vanliga mobil.

Kom att tänka på detta när jag läste denna artikeln på Svenska dagbladet. Är glad för att jag har en chef som tycker det är helt ok att jag lägger jobbmobilen i låda under semestern 🙂 .

Hälsa är både fysisk och psykisk. Ha en bra dag! Det ska jag ha.