Depression

I december 2007  mådde jag riktigt dåligt och hamnade i en depression. Var sjukskriven hela 2008 för en utmattningsdepression. En sak jag lärde mig då var att har en person en gång haft en depression så får man det mycket lättare igen. Googlade lite snabbt nu och hittade bla denna intressanta sidan för de som vill läsa mer. I dag var jag på ett årligt återbesök på öppenpsyk. Sen år 2008 har jag nämligen ätit antidepressiv medicin, Sertralin. Jag har försökt i två omgångar att sluta men jag lyckas inte. När jag slutar äta så kommer känslan av nedstämdhet som ett brev på posten. Idag bestämde jag, i samråd med min läkare, att öka dosen något för det är en jobbig tid av många olika orsaker.

När jag kom tillbaks till jobbet så började jag fundera. Enligt Läkemedelsverkets statistik så lider ca 5 % av Sveriges befolkning av en depression. Ca 25 % av alla kvinnor och 15 % av alla män kommer någon gång under livet drabbas av en depression som kräver behandling. Men varför pratar vi inte mer om detta?  Jag har en bra relation till mina kollegor men ändå tvekade jag att berätta vad jag hade varit när en frågade. Ett läkarbesök på vårdcentralen för någon fysisk åkomma hade jag inte tvekat om. ”Jag var hos läkaren för jag har så ont i örat”. Eller…”Ryggen spökar för mig så jag var tvungen att gå till sjukgymnasten”. Men att jag var hos en läkare på öppenpsyk för att prata om mitt psykiska mående sitter långt inne. Det är så irriterande tycker jag. Psykisk ohälsa är ett stort problem i vårt samhälle idag och kostar mycket pengar  och orsakar mycket lidande men vi vågar knappt inte prata om det.

När jag pratade med läkaren idag så insåg jag att höstmörkret troligtvis påverkar mig mer än jag trott. Insåg att det var inte första hösten som jag har upplevt som jobbig och det var en av anledningar till att vi ökade dosen något. Förhoppningsvis kan jag minska dosen till våren när solen kommer och kanske vara bättre beredd nästa år när mörkret kommer.

Hjärnkoll är en mycket bra sida på nätet. Titta in där och läs!

När någon som står en nära mår dåligt…

….så känner man sig ganska utsatt, ensam och hjälplös. Min sambo går igenom en mycket jobbig tid och i går kväll fick jag hjälpa honom att få kontakt med sjukvården. Efter en mycket jobbig kväll igår så kände jag att det var dags för en paus och återhämtning så det blev en semesterdag för mig idag. Barnen fick också vara hemma och vila lite.

Efter att skjutas sambon till sjukhuset i går kväll var jag och barnen så hungriga så vi åkte till MAX och åt hamburgare och jag struntade i allt som har med vikt att göra. Jag åt hamburgare, pommes frites och dipp. Det var gott!!! Men jag kände också att jag mycket lätt skulle kunna glida tillbaks till gamla vanor. Jag var så jättesugen på att köpa ostbågar, chips, godis etc och trösta mig med det. Det var ju så jag brukade göra när jag kände behov av att ta hand om mig själv lite mer. Idag valde jag annorlunda. Det blev mörk choklad istället och en ny tidning. Ni anar inte vad nöjd jag är med mig själv just nu. Lite mer har jag ätit än vanligt men det blev i alla fall mer utav nyttiga och bra saker. Det är jag glad för.

Är rejält trött just nu och ska krypa ner i sängen och sova. Ska försöka skriva mer i morgon. Kanske berätta om vårt hälsoprojekt på jobbet. 🙂 Det är roligt!

 

Att leva här och nu

Att leva i nuet, mindfulness, är något som jag kämpar med och övar på. Jag har mycket lätt för att grubbla och tänka och fundera. Både på det som har varit och det som eventuellt, kanske kommer att hända i framtiden. Jag har några böcker hemma som handlar om mindfulness och jag plockar fram dom när jag känner behov av att påminna mig själv om hur viktigt det är att leva i nuet. Min stressnivå kan öka rejält bara genom att jag snurrar igång på alla möjliga och omöjliga scenarier som kan inträffa pga något i framtiden.

Tex nu när jag är hemma och vabbar (ja, jag är hemma idag också). Istället för att njuta av dagen, passa på och gosa med barnen, vara lugn och vila så tänker jag på allt jag missar på jobbet. Att jag inte har kontroll på vad som händer. Missar jag kanske något viktigt som jag borde ha gjort idag? Tänk om någon blir arg för att jag är hemma ( varför nu någon skulle bli det?!).  Tänk om jag inte hinner med det eller det eller det? Tänk om någon söker mig och jag inte svarar (ja, jösses, jorden går under). Det här sättet att tänka är helt enkelt skadligt och leder inte till något gott annat än att jag stressar upp mig något  fruktansvärt och gå till jobbet i morgon med ont i magen och det kommer att ta en bra stund innan jag har lugnat ner mig. Sunt? Nej, inte ett smul. Skillnaden idag mot innan jag var sjukskriven är att idag är jag medveten om detta beteendet och kan sätta in lite motattacker mot mina snurriga tankar 😉 En mycket enkel sak som jag har upptäckt är att stanna upp, sätta fötterna stadigt i golvet och bara andas. Låta andetagen fylla mig och känna hur luften glider in och ut. Sitta eller stå spelar ingen roll bara jag förankrar mig i jorden genom mina fötter och sen andas.

Så nu tänker jag sluta skriva….sätta fötterna i golvet och andas….och sen njuta av en hemmadag med mina barn. Vad morgondagen för med sig har jag ingen aning om och varför ska jag grunna över det nu?

Dieter hit och dieter dit

Tycker det är lite tråkigt att läsa om alla dessa olika dieter och deras olika löften om viktnedgång och hälsa. LCHF, Gi-metoden, Viktväktarna, Paleo-dieten är bara några exempel som jag har stött på idag när jag har surfat runt lite på olika ställen. Senast nu i kväll när jag öppnade Aftonbladet så stod det om Paulun-metoden; ”Så går du ner 1 kg i veckan”. Jag vet att det funkar för många men jag blir lite trött på det. Det känns så krångligt på något sätt. Jag måste välja sida och ibland till och med bli ifrågasatt när jag inte följer just ”den” dieten. När jag försöker förklara att jag försöker hitta ett sätt att förhålla mig till mat och motion som jag kan följa under mycket lång tid framåt så möts jag av höjda ögonbryn. Precis som om det skulle vara ett konstigt sätt att närma sig en överviktsproblematik på. Och tydligen måste jag också gå ner i vikt snabbt. Annars gör jag fel. Att jag försöker hitta ett långsiktigt sätt som jag kan fortsätta hålla mig till är tydligen konstigt för vissa.

Vad gör jag då? Jo, jag tar ideéer från olika håll, funderar, testar och känner av vad min kropp tycker om. Det jag har kommit fram till hittills är att jag mår bäst när jag håller mig borta så mycket som möjligt från vetemjöl och vitt socker och försöker hålla mig till långsamma kolhydrater. Det sättet att tänka har gjort att jag har gått ner fem kilo.Det är ju inte så illa. Sen vill jag gå ner mer och jag inser att jag måste kämpa mer och finjustera kosten lite men jag är ganska nöjd så här långt.

Jag tror också att för många som har problem med övervikt handlar det om mer än mat och kost. Det handlar om en psykologisk del också och det tror jag man måste tackla på något sätt för att få ett hållbart resultat. Jag vet att jag äter för mycket och har svårt att sätta stopp. Varför? Det känns ganska angeläget för mig att fundera på det. Varför måste jag fira eller trösta med mat? Finns det kanske andra sätt att ge mig själv en klapp på axeln när jag behöver det? En stor godispåsse från Konsum är kanske inte den tröst jag mår bäst av egentligen. Det tror jag är viktigt att reflektera över.

Och sist men inte minst, att kunna älska sig själv oavsett vad man väger och vara nöjd med den man är. Det tror jag är en grundsten för mig för att lyckas långsiktigt.

Trasmattan…eller att hitta lugn och ro i vardagen.

Hösten 2008 fick jag möjlighet att gå en kurs som hette Vardagsrevidering. Det var en del av min rehabilitering tillbaks efter min utmattningsdepression. Det var ett projekt som startades av universitet i Lund. Det var jag och två andra kvinnor som varje vecka träffades tillsammans med två ledare för att arbeta med oss själva och få en ökad förståelse för hur vi fungerade. Vi hade alla tre stressrelaterade diagnoser och syftet var att återta en balans i vardagen och kunna komma tillbaks i arbetslivet. Det var en mycket intressant höst och jag uppskattade mycket att få den möjligheten att delta i det projektet.

Vi jobbade med mål, målbilder, försöka hitta mönster, se och förstå varför vi reagerar som vi gör i stressituationer. Framförallt en övning stannade kvar i mitt sinne och det var ”trasmattan”. Vi skulle under en dag skriva dagbok över precis allt vi gjorde. Precis allt. Det var svårare än vi trodde.

Ta tex momentet att laga mat. Säg att jag ska steka köttbullar och koka makaroner. Jag börjar med att plocka fram det jag behöver. Sätter på plattorna. Då ropar min son ”mamma, jag hittar inte laddsladden till Nintendon”. Då får jag avbryta matlagningen och gå och hjälpa honom leta. Sen häller jag i smör i stekpannan och lägger i köttbullar, då kommer en snorig dotter och behöver hjälp med att torka näsan. Pastavattnet kokar, då brakar något till i dotterns rum, måste springa och kolla så att hon lever. Ner med pastan, rör runt i köttbullarna. Telefonen ringer. Ber att få återkomma. Börjar duka. Sonen kommer, vill hjälpa till. Självklart får han det. Timern  till makaronerna ringer och samtidigt som jag ska hälla av vattnet får hjälpa sonen att komma ihåg knivar och gafflar. Dottern kommer, arg över att hon inte får hjälpa till. Köttbullarna börjar lukta bränt. Sonen retas med lillasyster, jag ropar att han ska sluta samtidigt som jag räddar köttbullarna och håller andan när dottern balanserar fram mjölkpaketet till bordet.

Det var bara ett exempel utav hundra på saker som vi gör varje dag och övningen gick ut på att kortfattad skriva ner vad vi gjorde och hur lång tid vi ägnade varje sak. Vi skulle skriva ner varje störning, hur lite den än var och sen sammanfattade vi det i en bild med hjälp av olika färger. Den bilden liknade en trasmatta där huvudfärgen som symboliserade huvudaktiviteten hela tiden blev avbryten av andra färger; störningarna. Det var en mycket nyttig övning för oss för det visade att vi nästan aldrig gjorde en sak helt och hållet utan att störas av något. Är man då stresskänslig, som vi tre var,  går vi igenom dagen hela tiden i ett ”gå”-läge. Alltid redo, alltid beredd. Som nu när jag försöker skriva detta inlägg. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag blir avbruten och får börja om igen.

Detta är något jag hela tiden kämpar med. Att få de här stunderna under dagen då jag får ägna mig åt bara en sak helt och hållet. På jobbet kan det ju hända men här hemma är det sååååååå svårt. Problemet för mig är att blir det för mycket störningar och för lite tid till nedvarvning och lugn så känns det som om jag lever med ett ständigt stresspåslag och det är inte bra för mig. Inte med min historia. Så samtidigt som motion och viktnedgång är mycket viktigt för mig så är det också otroligt prioriterat att jobba med min psykiska hälsa och stresshantering. För jag missar där så blir det inte bra alls.

Nu ska jag gå ut och gå en runda i regnet och skapa mig en stund då min ”trasmatta” får ha en och samma färg.

 

 

 

 

 

 

Varför är det ok att ha ont i huvudet men inte ont i själen?

Det har jag funderat över idag. Psykisk ohälsa har på olika sätt varit på tal på jobbet idag och jag som på olika sätt har erfarenhet av detta blir fundersam. Människor kan sitta vid kafferasten och berätta om alla sina fysiska krämpor. Det kan handla om stukad lilltå, ont i knäet, inflammationer, magbekymmer, migrän, grannen som har fått cancer och lilla dottern som har vattkoppor. Allt är ok att prata om så länge det rör den fysiska delen av kroppen. Men nämner någon ord som; depression, ångest, social fobi, psykiatri etc så sprids paniken. Varför är det så år 2012?

På vårdguiden läste jag bl a att ca 10 % av befolkningen beräknas ha haft en depression det senaste året. Har man haft en depression är risken för återfall ca 50 %. Och då pratar jag bara depressioner. Psykisk ohälsa i någon form är ju alltså vanligt. Varför ska det då vara så tabubelagt? Tror också att det är ganska vanligt att öppenpsykiatriska mottagningar ligger lite avsides. Det gör det här i alla fall. En sjukgymnast jag pratade med vid ett tillfälle tyckte att den psykiatriska mottagningen skulle ligga inne i vårdcentralens lokaler precis som gyn, barnmorskan, distriktssköterskan m.m. Hon menade att det skulle hjälpa till att avdramatisera det hela.

Jag hoppas i alla fall att det någon gång ska bli lika accepterat att säga; ” Jag har ont i själen” som att säga; ”Jag har ont i huvudet” .  Tror det skulle hjälpa många människor om vi kunde börja prata lite mer om psykisk hälsa och ohälsa.

Ibland upp, ibland ner

Pratade med en person som går igenom en svår sak i livet just nu och vi konstaterade tillsammans att svåra perioder i livet är tuffa men utvecklande. Just då, när man befinner sig mitt i krisen så bryr man sig inte om att det finns många lärdomar i det man går igenom. När jag var sjukskriven brydde jag mig inte ett dugg om att jag skulle komma att lära mig mycket nyttiga saker om mig själv under den perioden. Just då, ville jag bara inte vara deprimerad längre. Men nu, några år efteråt så kan jag säga att den livskrisen gav mig mycket. Både tufft, svårt men också positivt.

Det är svårt det där. Jag skulle inte önska någon att gå igenom det jag gjorde och jag önskar att jag hade sluppit. Men samtidigt hade jag inte haft det jobb jag har i dag och fått den självinsikten som jag har idag. På ena sidan skulle jag önska att livet bara var en rak sträcka, utan stopp och krökar och långa, sega uppförsbackar. Men andra sidan är jag  övertygad om att livet hade varit ganska tråkigt då. Frågan är ju också om man verkligen hade uppskattat de positiva stunderna i livet fullt ut om man inte visste hur de negativa stunderna känns. Svårigheten är att inte fastna på livets väg och bara gå runt och runt och runt, klagande och missnöjd.

Det har varit en tänkande och funderande dag idag känner jag.

En påminnelse

Den här påminnelsen möter mig varje morgon när jag startar datorn på jobbet. Så enkelt, så viktigt.

Att vara duktig, det är dumt det

Vissa av oss har mycket svårt att säga nej och sätta gränser. Blir vi tillfrågade om vi vill ta ansvar för något, ställa upp i ett projekt, planera för enhetens aktivitet av något slag, bli klassförälder, ställa upp i barnens hockeyklubb etc etc så har vi mycket svårt att säga nej. Vi känner oss hedrade, viktiga. Tänk att dom tänkte på lilla mig. Samma personer brukar ha mycket svårt att acceptera att dom är sjuka och måste stanna hemma. Ge upp några dagar och låta världen fortgå utan en.

Jag vet detta för jag har varit en sån person. Och jag blev sjukskriven ett år för en utmattningsdepression. Nu förenklar jag det lite för det var många olika faktorer som ledde fram till min sjukskrivning. Men i grunden var det en mycket stark drivkraft att vara duktig och ett mycket stort behov av att vara behövd. ”Jag kan inte stanna hemma från jobbet för dom behöver mig där”. Jag kan säga att det var ett grymt uppvaknande när jag insåg att nej, dom behövde mig inte. Jag blev sjukskriven och försvann från verksamheten över en natt och allt fortsatte fungera utan mig.

Jag började tänka på detta idag när jag fick reda på att en person jag känner har blivit sjukskriven. Denna personen är mycket duktig, pliktrogen, ställer alltid upp, vill göra sitt bästa och går till jobbet sjuk för ”hur ska det fungera om inte jag kommer”. Nu är personen hemma efter att ha varit på jobbet med olika krämpor i flera veckor. Jag hoppas innerligt att det räcker med en kortare sjukskrivning och hen klarar att komma tillbaks sen med lite mer insikt om sina begränsningar. Jag hoppas….men jag tvivlar lite.

Det året jag var hemma blev en vändpunkt för mig. Jag bytte jobb och fick andra perspektiv på vad som är viktigt i livet. Synd att det ska behövas en rejäl krasch för att vissa av oss ska vakna upp.

 

Trött morgon och dagens utmaning.

Trött morgon. Kom i säng för sent. Ute regnar och blåser det. Kunde inte låta bli att väga mig i morse efter att vågen visade uppåt i går. Men idag hade jag gått ner igen. 95.9 kg! Då var det nog mensen som stökade i går.

Dagen utmaning berör mer den psykiska hälsan. Det är mycket inbokat och jag är trött. Dra ner axlarna, slappna av, andas. Det ska jag koncentrera mig på idag.